Statens spelmonopol motiveras alltid
med att staten tar ett ansvar som inte kommersiella aktörer kan
eller vill göra. Hur det går till rent praktiskt har man alltid
haft svårt att redovisa och inte blev det lättare när Svenska Spel fick en sanktionsavgift på hundra miljoner.
”Spelinspektionen anser att Svenska Spel Sport & Casino AB inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpt dem att minska sitt spelande när det funnits anledning till det.”
Det är inte utan att jag tycker att de har en poäng när man läser beslutsunderlaget. Ett exempel:
”Den 22 november fick kunden informativ varning om att hen den senaste timmen spelat för drygt 2 018 300 kr (samt vunnit drygt 1 378 700 kr), innebärande förluster på drygt 639 000 kr på drygt en timme.”
När kunder spelat aggressivt, satt in
flera hundratusen på ett bräde och förlorat jättesummor under en
spelsession på tjugo timmar i streck söker Svenska Spel upp dem för
ett ”omsorgsavtal”. Efter tre misslyckade försök att nå dem
stängs de av, men dessa försök sprider SvS ut under en veckas tid
och under den tiden kan kunden fortsätta att spela och sätta in ny
pengar och då kan det ticka iväg miljoner.
För övrigt verkar dessa omsorgssamtal
inte göra någon större skillnad. Svenska Spel informerar kunden om
att de upplever dennes spel som osunt och uppmanar kunden att sänka
sina uppsatta spelgränser eller ändra sitt spelande, men när
kunden inte gör det blir det ändå ingen reaktion från företaget.
Jag har haft konto hos ett femtiotal
privata aktörer i spelbranschen och vill inte försvara dem. Många
gånger verkar de ha ett cyniskt sätt att se på kunderna.
Spelberoende tycks inte alls vara ett problem för dem så länge de
tjänar pengar på det. Men jag undrar vad som skiljer dem från
statens eget spelbolag, mer än att detta låtsas vara bättre.