lördag 17 februari 2018

”En dröm som kostar”

Placeras Lovisa Eklund skrev en riktigt krystad artikel i måndags där hon försökte samla allt negativt man kan tänka sig med ekonomiskt oberoende. Jag misstänker att det inte var hennes eget val (se där, en negativ aspekt med att vara anställd) för det känns som ett oinspirerat hastverk Placera brukar hålla sig för goda för.

Istället för att belysa fenomenet från olika vinklar har hon med hjälp av lösrykta bloggcitat och märkliga matematiska exempel försökt understödja sin tes att förtida pension är liktydigt med ett skitliv. Vi börjar med ett par citat:
"Men min fru jobbar ju vidare och hushållet som helhet fortsätter därmed spara en bra bit över 20000 i månaden från hennes lön.

Att frun inte heller har tänkt köra ytterligare 30 års yrkesliv är en information som hade sabbat bilden av nätbrynja och avslagen folköl framför Sportnytt.

Vår dröm och önskan är att kunna bygga upp en pengamaskin som vi kan leva på. Trots allt lever vi bara en gång och då vore det ju kul om vi själva fritt kunde få bestämma vad vi gör med vår tid.

Denna förhoppning viftas bort med att det är lätt att underskatta hur mycket pengar som behövs och hur mycket avkastning man kan få. Ja, för varför utgå ifrån att paret räknat vettigt och inte nonchalerat problemen? Ett sätt att ta reda på det hade varit att att lyfta luren och fråga, men det hade kunnat påminna om seriös journalistik och det var tydligen inte tanken med denna artikel.


Över till matematiken. Först räknar artikelförfattaren på hur länge pengarna skulle räcka i det fiktiva exempel William, 20 år, om pengarna sitter på ett bankkonto utan ränta i 60 år. Detta skrivs alltså av Placera, nätmäklaren Avanzas börstidning. Varför i hela världen utgår de ifrån att en ekonomiintresserad tjugoåring tänker spara räntefritt?!

Sedan räknar man på 3,5 procents avkastning – brutto! ”Men för att få 3,5 procent i avkastning måste William ta en viss risk”. Ja, vad är det som säger att en balanserad börsplacering under 60 år kommer att kunna avkasta 3,5 procent? På A svarar jag ”sunt förnuft” och på B ”historien”.


Det går inte att sätta en exakt siffra på vad börsen ska ge över tid, jag har sett folk räkna på allt mellan 7 och 12 procent. Den så kallade fyraprocentsregeln tar i med hängslen och livrem så att det ska hålla riktigt långsiktigt, och då alltså med 4 procent netto. 3,5 brutto var en ny rekordsiffra för mig. Folk brukar kalla mig pessimist, men även jag har gränser.

Avslutningsvis tar man in det tunga artilleriet i form av privatekonomer, som bränner av några svepande och högst ovetenskapliga formuleringar. Jens Magnusson, SEB:
Forskning visar att känslan av sammanhang är avgörande vårt välbefinnande. Det går förstås att få den känslan på andra sätt, men arbetet och arbetsgemenskapen är för många en viktig källa till just känslan av syfte, sammanhang och tillhörighet.


Skandias privatekonom Maria Landeborn kommer ännu närmare sanningen utan att själv förstå det:
Vill man ha mer fritid kanske det är ett alternativ att gå ner i tid istället för att sluta jobba helt. Att välja ett jobb där man gör något man brinner för är ett annat tips för att få mer ut av tiden på arbetet.
Ingen har väl sagt att den som vill jobba deltid inte kan trivas med det? Som gammal deltidare är dock min erfarenhet att det är ett perfekt sätt att varken känna sig delaktig eller få fritid nog att göra vad man vill, men det går säkert för en del. Varför det skulle vara svårare att hitta en sysselsättning man brinner för ifall man är fri att välja och inte måste ta hänsyn till plånboken framgår inte heller.


Det mest inskränkta citatet kommer dock från artikelförfattaren själv:
Många som suktar efter att bli ekonomiskt oberoende kanske ser det som en enda lång semester, något som de allra flesta tycker är skönt, men det är inte säkert att en total ledighet på 50 år är något att eftersträva.

Hur vore det om man istället skulle fråga någon av de tjugoåringar vars omdöme man pissar på hur de tänker istället för att spåna fritt? Då hade denna text kunnat bli intressant istället för en orgie i gissningar och bittra fördomar.

fredag 16 februari 2018

Himla oflyt...

Om ni någon gång råkar ut för helt osannolik otur kan ni tänka på Sofia, 30. Hon är med i en Facebookgrupp för plankare i Stockholms kollektivtrafik, men säger själv att hon aldrig åkt med SL utan giltigt färdbevis.

Vad snackar ni om? Jag stretchar!

Nu har hon ändå fått en bot, vilket beror på att någon stulit hennes identitet och mobiltelefon (alternativt Facebooklösenord). Men oturen slutar inte där, den kvinna som stal Sofias identitet ser ut precis som hon, för fyra SL-kontrollanter som såg att kvinnan gjorde ett inlägg i Facebookgruppen Sofia är medlem i kunde enkelt identifiera henne utifrån Sofias profilbild. Vad är oddsen för det liksom?

Svaret är givetvis 1/1 eftersom det såklart var Sofia själv som stoppades utan att ha löst biljett. Hon sticker inte heller i artikeln under stolen med att hon ”av politiska skäl” kämpar för människors rätt att inte göra rätt för sig i tunnelbanan. Det står naturligtvis var och en fritt att tänka så, men då får man vara beredd att betala priset när motståndarna vinner.


Nej då. ”Det känns som att de har flippat ur och behandlar alla som potentiella brottslingar”, säger Sofia och får rikligt med stöd på dårarnas estrad Facebook. ”Helt sjuuukt” och ”SL är en kriminell organisation” är ett par av omdömena.

Men det här är min personliga favorit bland kommentarerna: ”Det kan ju ha varit någon med liknande namn som va lik dig”. Så kvinnan som stal Sofias identitet var inte bara lik henne och hade identiska surfvanor. Hon kan också ha haft ett liknande namn. Är det någon som kommer ihåg tv-serien The Twilight Zone?

This is the dimension of imagination.
It is an area which we call the Twilight Zone.

torsdag 15 februari 2018

Vegetarianism

Jag fick en fråga från Att Välja Lycka om varför jag är vegetarian. Jag vet inte om ämnet håller för ett ekonomiblogginlägg, men jag ska försöka väva in pengar när jag betar av påståenden om vegetarianism.

Vegetarianer är hälsofreaks.

Det finns alla varianter. Möjligen är den genomsnittlige vegetarianen aningen mer hälsomedveten än köttgenomsnittet, men jag är inte ens säker på det.

Nej, Ozzy Osbourne äter inte fågel eller andra djur, men hälsofreak...

Vegetarianer är miljömuppar och djurrättsaktivister.

Det behövs generellt mindre yta för växtodling än djuruppfödning, men jag vet väldigt lite om hur mycket bekämpningsmedel som används för att odla grönsaker eller hur mycket antibiotika en ko eller kyckling käkar och vad det gör för jordens fortsatta existens, och jag tror inte andra vegetarianer är mer insatta än vad folk är mest.

Beträffande djuren har jag inte sprängt en enda Scanbil. Jag gillar inte ens djur, mer än några enstaka undantag, ungefär som med människor.

Man blir inte mätt av vegetarisk mat.

Det här är så dumt att jag inte hade tagit upp det ifall jag inte mött åsikten så många gånger. Jag är en fullstor människa som har ätit mig mätt flera gånger om dagen på enbart vegetarisk föda de senaste 27 åren.

Idrottare som ultralöparen Scott Jurek och den gamle sprintern Carl Lewis har hållit världselit på enbart vegankost. Vanlig näringslära säger att man inte håller världsklass i konditionsidrott om man ständigt är hungrig, och om man som Jurek kan sträcklöpa 25 mil går det åt rätt många kalorier.


Vegetarisk mat är billig.

Det går att få hög matbudget även utan kött. Tryffel och saffran kostar runt 50000 kr/kilo, men den här ”fördomen” tycker jag ändå stämmer. De dyraste grönsakerna jag köper har ett kilopris på 40 spänn. Samma för ost. Pasta, ris, bulgur, matvete och bröd ligger på 10-25 kr/kilo. Mjöl, socker och mjölk ännu mindre.

Och även om jag blev vegetarian av några slags moraliska skäl i början av 90-talet när jag var ung och dum har nog de ekonomiska skälen tagit över nu, ihop med hälsan. Men även den är ju ekonomisk. Att dö i förtid vore förlorad ränta-på-ränta-effekt. Det sägs att den som har mest pengar när den dör vinner, men att inte dö alls måste ju trumfa det.

onsdag 14 februari 2018

“Jag är fullinvesterad och köper mer om det går ner”

Det här är en lustig kommentar som trots orimligheten återkommer lite då och då från människor som hela tiden slänger in så mycket av sina pengar de kan på börsen. På köpsidan, ska tilläggas. Annars förstår jag hur man skulle kunna växla upp vid en börsnedgång. Eller möjligen med hjälp av kredit, men det är sällan eller aldrig det som avses.


Jag kommer att tänka på Nilecity-sketchen om kiwi-enduro där Robert Gustafsson förklarar att “de här killarna går ju ut i hundra procent och sen ökar de” och blir svarslös på frågan hur man ökar från max. Men på börsen är visst allt möjligt.

Jag fattar att man kan få in mer kapital att investera, exempelvis vid löning eller utdelning, men det är inte detsamma som att kunna köpa mer vid varje givet tillfälle. För att fritt kunna välja köptillfälle måste man ha tillgängliga pengar. Det har man inte om man är fullinvesterad, det är inte svårare än så. Eller ännu kortare: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.


Jag är själv en varm anhängare av att ha torrt krut vid sidlinjen. Kanske för att jag inte har en fast inkomst eller för att jag inte prioriterar utdelningsaktier och därför inte har en strid ström av utdelningar som ramlar in på kontot. Eller kanske bara för att jag tror på att försöka tajma marknaden. Andra får tycka annorlunda, men låt oss enas om att man antingen är fullinvesterad eller har en sedelbunt över, aldrig både och.

tisdag 13 februari 2018

Funktionellt sparande

Ingen skulle komma på tanken att skriva en instruktionsbok om vägen till lycka.


Okej, det är rätt många som gjort det, men ingen vettig människa skulle argumentera för att en lyckomanual funkar för alla. En del tycker att en stor familj är lycka, andra hävdar att yoga och sånt piss är universallyckolösningen medan bara ett fåtal av oss förstår att det är pengar som är det enda som ger lycka och glädje även på lång sikt.

Det är samma sak med träning, hälsa, studier och allt annat. Det som funkar för en funkar inte alls för en annan, eftersom vi är olika. Samma sak med sparande, men där är det lätt att tro att alla med åsikter tycker sig ha en garanterad formel som passar alla människor lika bra.

Och det har såklart ingen, även om vissa sparmetoder är galnare än andra. En del är tävlingsmänniskor, vissa går ut hårt med sitt sparande för att se snabba resultat och inte hinna tröttna, medan andra börjar försiktigt för att kunna öka och för att inte känna att de behöver göra avkall på något väsentligt.


En lika stor variation är det när det kommer till att prata om sitt sparande. I ena lägret finner man oss galningar som bloggar och instagrammar om vårt sparande och för att skryta eller provocera berättar om hur vi snålat in tre kronor eller lägger ut en bild på våra lågbudgetval. På andra sidan finns de som skäms över att spara eller är rädda att framstå som snåljåpar när de letar extrapriser.

Hur hittar man då rätt metod och nivå? Enkelt! Man gör det som funkar för en själv. Spara på sådant det är värt att spara på. Berätta om det ifall det känns bra. Om någon pekar finger och fnyser föraktfullt åt dina val – skit i det!

måndag 12 februari 2018

Extremister spekulerar

Kanske blir det för mycket navelskåderi när ekonomibloggare skriver om och till varandra, men jag hoppas att jag kan göra detta intressant för fler än de inblandade.

I lördags skrev Miljonär innan 30 ett slags svar på mitt fredagsinlägg om att våga vägra nymodigheter. Jag tycker ju att det är sunt och friskt att välja bort Netflix, Spotify, tv och smartphone om man inte ser nyttan, medan Miljonären anser att mitt sparande till skillnad från hans har nått ”extrema proportioner”.


Han menar nog inget nedsättande med det och vi har ingen intern extremisttävling, men jag tycker att det är intressant att han tycker sig ha ett ”väldigt normalt liv” där sparandet inte märks så tydligt utåt. För så ser även jag på mig själv. Jag äter gott och nyttigt, försöker leva hyfsat hälsosamt utan att dra det till extremer och kämpar som alla andra med att få till en bra balans mellan måsten och lättja. Mina vänner vet att jag gör en del prioriteringar de själva inte gör, men jag är ingen freakshow.

Sedan tycker nog både jag och Miljonären att det är rätt kul att framhäva de lite udda valen. Miljonären att han haft en sparkvot på 85 procent och samlar tomburkar i soprummet. Jag när jag transportspringer två mil och poängterar att jag sparar 30 kr på det, samt min avsaknad av smartphone. Jag vet inte vem av oss som är minst ”Medelsvensson” och skiter i vilket.


För tjugo år sedan hade bara tekniknördar en smartphone. För tio år sedan betydligt fler, men man blev fortfarande inte knäppisförklarad utan. Netflix streamingtjänster kom för tio år sedan, samtidigt med Spotify, mobilt bank-id 2011 och Swish 2012. Så himla udda kan det väl ändå inte vara att leva på en tekniknivå som var helt normal för bara några år sedan?

Vi behöver inte ”lösa” detta och enas kring en nedre gräns för normalitet. Alla gör som de vill. Själv tror jag mig slippa en del frustration genom att inte hoppa på allt nytt (precis som jag märker att andra mår bra av att slippa sådant jag tvingas hantera. Jag instämmer i mycket som sägs av en vis (men aning irriterad) dam som ringer Sveriges Radios kundservice klockan två på natten med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna! Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!” Det är en vacker vision.

söndag 11 februari 2018

Ekomat humbug?

Om det man gör inte funkar måste man tänka om, inte bara på börsen. Om den som tränar blir skadad och sjuk stup i kvarten är det ingen vits att fortsätta träna enligt samma schema som tidigare. Går karriären eller företaget bakåt måste något ändras och den som håller på att tappa sina pengar måste byta spår innan plånboken är tom.

Nytt exempel! Ekologisk mat är varken nyttig för konsumenten eller miljön. Här är källan en dansk rapport, men professor Lars Bergström på Sveriges Lantbruksuniversitet säger att det finns omfattande forskning i samma riktning. “Samtliga experiment vi gjort visar att växtnäringsläckaget blir mycket större vid ekologisk odling.


Om detta stämmer är det inte bara privatpersoner som betalar för mycket för sin mat. Staten subventionerar ekomat för miljarder varje år, till skolor, sjukhus och andra vårdinrättningar. Enligt professor Bergström skulle extrapengarna man lägger på ekologiskt odlad mat i Sverige räcka till 3000 lärare. Ifall nuvarande prioritering varken gynnar elever eller miljö känns det som ett lätt val.

Uppenbarligen inte, för det här är ingen ny information som man inte hade en aning om för en vecka sedan. Hur kommer det sig – starka lobbyorganisationer, skygglappar hos beslutsfattarna eller ren och skär populism? Man blir nog inte Månadens medarbetare i kommunalhuset eller i det politiska partiet om man förespråkar att sluta servera ekologiskt eller att aktivt undvika miljömärkningar.


Men inte nog med att missriktade miljösatsningar bränner pengar helt i onödan. Det finns dessutom gränser för hur stora miljöanpassningar människor är villiga att göra. Varje gång vi läser att en återvinningschef erkänner att hans företag blandar soporna från returstationens olika kärl blir vi lite mindre benägna att sopsortera. Den dag ekologisk mat är nyttig är det bra om vi fortfarande tror på idén.